Birgitta og Staffan

Att kärleken slår till bara sådär som en blixt från klarblå himmel, det är bara sånt man läst om och tänkt ja, ja. Men att det någon gång ska hända en själv känns högt osannolikt.
 
Det började med att Staffan skickade ett leende till mig och jag svarade med ett leende. Han skickade då ett meddelande till mig och ville att jag skulle skriva något om mig själv. Vi skrev några meddelanden till varandra innan vi tyckte att vi skulle ringa istället. Staffan ringde mig när jag var utomhus i kylan på väg hem så jag bad att få ringa upp. Jag ringde upp när jag kom hem och vi pratade över en timme. De följande kvällarna hade vi långa samtal och bestämde att vi skulle träffas på lördagen.

Vi var jättenervösa båda två när vi var på väg till platsen där vi bestämt att vi skulle ses. Jag hade precis kommit fram när Staffan ringde mig och jag började gå emot honom. Vi möttes i gatuhörnet och det var då blixten slog ner hos oss båda. Då släppte den värsta nervositeten. Vi tyckte båda att allt hade känts så bra på telefon att vi var rädda att det skulle bli helt fel när vi sågs. Men att det skulle bli så överväldigande hade nog ingen av oss anat. Vi blev nog båda lite chockade när kärleken slog till och hade lite svårt att fatta att det verkligen var sant.

Vi stod ute och pratade en stund i det vackra vädret. Sen gick vi och drack kaffe och åt en semla innan vi åkte hem till mig och fortsatte att lära känna varandra. Vi såg filmen Änglavakt innan Staffan åkte hem till sig. På söndagen kom Staffan hem till mig och vi åt middag tillsammans.

Vi fortsatte under veckan att ringa och skicka sms till varandra. På torsdagen var jag ledig så då åkte jag hem till Staffan. Vi fikade och tog en promenad till en restaurang där vi åt lunch. Sedan fortsatte vi att träffas hela helgen och hade det jättemysigt.

Nu pratar vi i telefon, skickar sms och mail och längtar tills vi ska ses igen. Det känns som om vi äntligen hittat den stora kärleken och det är fantastiskt underbart.